Den gångna veckan har kliniken jag arbetar på haft besök av en utbytesstudent från Makerere-universitetet i Uganda och från läkarkollegor på Mayokliniken i Minnesota. Naturligtvis finns enorma skillnader mellan dessa institutioner i traditioner, storlek och resurser, men en sak verkar de ha gemensamt. Det går snabbt att bli doktor. Utbytesstudenten från Uganda går femte och sista året på läkarutbildningen och han gör delvis operationer mer eller mindre på egen hand.
På Mayokliniken tar läkarutbildningen liksom i övriga USA 4 år (studenterna går visserligen 4 år på college först, men har då till stora delar läst ickemedicinska ämnen). Från nyfärdig läkare tar det sedan 3 år att bli specialist i akutsjukvård (inräknat AT). Det finns på andra håll i USA 4-åriga akutläkarprogram, men skillnaden i total utbildningstid mot Sverige är ju slående. Visst är arbetsveckorna längre i USA, men de är numera förkortade till 50 timmar och kan inte förklara att den totala utbildningstiden till att bli specialist från intag på läkarutbildningen är 7 år på Mayo och 12–14 år i Sverige. Till det ska läggas att man i Sverige i många fall måste vikariera före AT och sedan före ST.
Att studenter i Sverige ska operera är inget jag pläderar för – det kan behövas i ett land med brist på läkarresurser som Uganda. Men vi har även i Sverige brist på specialister. I det perspektivet ter det sig rimligt att se över längden på de olika stegen i läkarutbildningen – något som just nu pågår vad gäller grundutbildning och AT.
