»Hur många här vet exakt vilka journaler ni har behörighet att läsa?« Frågan ställdes av föreläsaren till en skara medicinkandidater, däribland mig. Bakgrunden är det uppmärksammade rättsfallet där en läkare varit misstänkt för dataintrång, efter att i egenskap av konsult ha tagit del av journalhandlingar. Ingen av studentåhörarna kunde svara och föreläsaren konstaterade: »Nä, det gör faktiskt inte jag heller.«
Läkarstudenter äntrar vårdverkligheten med ett otal placeringar, tusentals sidor text och kilovis med anteckningar i ryggen. Men allt är ändå som nytt och boklig kunskap hjälper föga. För det saknas av det allra mest väsentliga – erfarenhet. Hur undvika minorna? Hur bäst lära av misstagen?
Nog hade det varit av stort »professionellt intresse« att i efterhand ta del av journalhandlingarna hos patienter som korsat ens väg, att redan i dag börja bygga en personlig bank av erfarenheter. Att läkare – från kandis till professor – har möjlighet att vässa sig genom möten i kliniken torde också ligga i samhällets intresse, allra mest i patienternas.
Den åtalade läkaren friades, men ovisshet kvarstår eftersom frågan om det är tillåtet att i efterhand ta del av journalhandlingar aldrig prövades. Jag hoppas att framtida läkarstudenter, liksom jag själv som i klinisk tjänst, kommer veta exakt vad som gäller. För i frågan »Hur gick det för patienten?« ryms läkekonstens hela väsen, och den doktor som är helt ointresserad av svaret borde kanske ägna sig åt något annat.
