Att »den medicinska vetenskapens uppdelning i ett stort antal discipliner väsentligen … främjat forskning och läkarskicklighet, men att den samtidigt lett till en isolering av de enskilda disciplineras utövare«, konstaterade tre Lundaprofessorer för 70 år sedan. Året efter slog Riksstämman upp dörrarna för första gången. Det blev en enorm framgångssaga men nu tycks glansdagarna vara över; deltagandet minskar, närvaron i Göteborg har lagts ner och för årets stämma, som går av stapeln om två veckor, tar man för första gången ut en avgift för sällskapets medlemmar.
Hur kommer det sig? Lundaprofessorernas betraktelse är ju minst lika aktuell i dag. Specialiseringen har ökat och organisatoriska murar byggs mellan våra olika verksamheter. Det rör inte bara de kliniska verksamheterna. Även inom Läkarförbundet finns tydliga avstånd mellan de olika delföreningarna. Många evenemang hålls bara i Stockholm, vilket gör att övriga medlemmar i kåren ibland känner sig förbisedda.
Givetvis finns en styrka i att nischa sig men det finns också en svaghet i att inte kunna samlas. Vi möter i stor utsträckning samma utmaningar; vårdplatsbrist, administration, journalhantering med flera. Vi träffar ofta på varandras patienter och det är inte alltid självklart vilket problem som är det primära och var patienten vårdas bäst. Riksstämmans utveckling är beklaglig, för nog behövs en mötesplats där vi får lära av varandra och diskutera utmaningarna som väntar runt hörnet oavsett om du är junior eller senior, skåning eller norrlänning, övre GI-kirurg eller elektrofysiolog?