Jag var jour på hjärtinfarktavdelningen på det sjukhus där jag gjorde min specialistutbildning. Det var i början på 80-talet då behandlingsmöjligheterna var mycket begränsade jämfört med dagens terapiarsenal. Trombolys hade inte slagit igenom och PCI var det ännu inte tal om. Dessbättre överlevde trots detta de allra flesta patienter med akut hjärtinfarkt som kom in på HIA. Just den här kvällen var läget dessutom ytterst gynnsamt vad gäller platstillgång. Inga patienter låg inne på HIA. När jag gick av jouren nästa morgon var platstillgången oförändrat god men under den gångna natten hade sex patienter inkommit till avdelningen – alla hade dock avlidit. Naturligtvis var detta ett extremt dåligt facit även med den tidens mått.
Vi gjorde så gott vi kunde för patienterna och jag minns inte att någon anhörig hade kritiska synpunkter vare sig på vården eller resultatet av densamma. Någon dag senare låg det i postfacket en hälsning från herr Karon som tackade för hjälpen härom natten. Mina kunskaper i antik mytologi var på den tiden om möjligt ännu sämre än nu och jag funderade på vem av de anhöriga som hade varit vänlig nog att höra av sig på det här sättet. Insikten om att jag var utsatt för ett kollegialt skämt infann sig dock tämligen snabbt.
Den medicinska utvecklingen har varit dramatiskt framgångsrik på bara tre decennier. Våra behandlingsmöjligheter verkar ibland inte se begränsningar i form av hög ålder och samtidiga andra kroniska sjukdomar. Ett är dock säkert, livet har ett slut. Även om ålder i sig inte är skäl för behandlingsbegränsning måste vi våga inse att botande behandling inte alltid är möjlig. Politiker må stifta lagar och sätta de ekonomiska ramarna för sjukvården men omhändertagande och behandling bestäms i mötet mellan patient och läkare.