Mötet med lidande patienter eller anhöriga väcker tankar. De upplevelser man som ung och många gånger (livs)oerfaren medicinstudent då får, behöver bearbetas för att kunna utnyttjas i det framtida patientarbetet. I dagens sjukvård är arbetstempot högt och patientarbetet ska skötas effektivt och rationellt. Tid för eftertanke och reflexion tillsammans med en handledande läkare är därför begränsad.
Men att fundera över egna och and­ras tankar, känslor och beteenden är betydelsefullt i såväl den professionella som den personliga utvecklingen. Detta kräver tid och en förtrolighet som inte alltid finns i den kliniska situationen.

Ett värdefullt komplement i läkarutbildningen på Karolinska institutet numera är därför reflexionsgrupperna på termin fem och sex, där jag har förmånen att vara handledare. Studenterna får då möjlighet att i små­grupper reflektera över vad de varit med om i kliniken, till exempel rondrutiner, bemötande eller helt enkelt upplevelsen av livshotande sjukdom och död. »Varför sa han så?«, »Får man verkligen göra så där?«, »Jag blev gråtfärdig, får man bli det?« Studenterna ger varandra återkoppling och upptäcker att de inte är unika i sina känslor eller tankar. Utvärderingar visar att detta inslag i utbildningen är uppskattat.

Att få en bra balans mellan effektivitetstänkandet i sjukvården och behovet att stanna upp och ta sig tid för att smälta och begrunda de intryck man får är viktigt för alla som arbetar i vården för att i längden göra ett bra jobb, bibehålla hälsan och vidareutveckla läkekonsten.