I Hasse och Tages parafras på »Fänrik Ståls sägner« hade den tappre löjtnant Schiller ett vapen som bestod av ett vattenlösligt piller. Pillret innehöll löjtnantens trupper som bestod av baciller. »När Schiller kom var klockan slagen och fienden blev lös i magen«.
De flesta läkares viktigaste vapen är just piller men i stället för baciller innehållande läkemedel. Under 1900-talet har en fantastisk utveckling gett oss möjligheter att effektivt behandla folksjukdomar som tidigare ledde till död eller svåra lidanden. Det räcker med att nämna insulin, kortison, antibiotika, medel mot högt blodtryck och blodfettsrubbningar för att inse hur annorlunda situationen hade varit utan dessa genombrott. Dessutom har patentutgångar gjort att kostnadsökningen för Sveriges omfattande läkemedelsbehandling åtminstone för tillfället helt avtagit i stället för att som tidigare stiga med 2–4 procent per år.
Men läkemedel kan också innebära problem. Ekologiskt är antibiotikaanvändningen ett bekymmer och på det individuella planet finns potentiellt skadliga biverkningar, interaktioner och felmedicineringar. Polyfarmacin hos äldre innebär ofta en svår uppgift för den behandlande läkaren och bekymren har tilltagit i och med att indikationerna för läkemedel har utökats. Lika viktigt som att sätta in lämpligt preparat vid rätt tillfälle är att sätta ut läkemedel när behandlingsvinsten inte bedöms större än eventuella risker eller biverkningar.
Problemet har behandlats i Läkartidningen vid flera tillfällen och förtjänar fortsatt uppmärksamhet. Samtidigt får vi hoppas att det gyllene århundrade för läkemedelsutveckling som vi har bakom oss kan få en fortsättning i detta sekel. Mycket återstår att göra!
