Kliniker som disputerar är ofta äldre än prekliniker. Mycket av arbetet utförs utanför arbetstid och det är ofta svårt att få tid för forskning. Det är hoppfullt att det nu inrättas fler möjligheter till forskarstöd under såväl AT som ST. Det ger större möjligheter för kliniker att bedriva forskning under längre tid och att också själva bli handledare. I dag är det vanligt att många ger upp sin forskning direkt efter disputationen.
Vid tal i samband med disputationsmiddagar beskrivs ofta hur hårt respondenten arbetat med sin avhandling och försakat vänner och familj. Detta är naturligtvis sant särskilt under tiden strax före själva disputationen. Men det som är intressant att höra är hur talarna ofta uttrycker hur man nu har forskat »färdigt«. Nu är det äntligen över! Mamma/pappa kommer tillbaka till familjen, man kan glömma trilskande referenshanteringssystem och svårhanterliga statistikprogram, och ägna sig åt det »riktiga« kliniska arbetet. Men att disputera innebär att man genomgått en forskarutbildning och nu kan bestämma över sina projekt. Det är som att ta körkort, man får köra själv! Det är nu det kan börja!
En stimulerande, forskningsvänlig miljö i kombination med en rimlig arbetsbelastning kan vara mer lockande för många än lönenivån och är betydelsefullt vid rekrytering. För många är det kryddan i det dagliga arbetet, och det är precis som Ekbom och Cnattingius uttryckte det i slutordet till Läkartidningens serie om verktyg i klinisk forskning: »Att forska är och ska vara roligt«.
