Vår systertidning i Norge har nyligen publicerat artiklar om att professionen måste återta kommandot och inte låta ekonomiska incitament styra vården.

Många svenska läkare framför liknande argument mot att politiker och tjänstemän ska detaljstyra en komplex verksamhet. Det finns även inslag av självkritik mot läkarkåren, som nästintill abdikerat från sina egna etiska riktlinjer, och på något sätt bara accepterat nya former av prestationsersättningar.

Samtidigt har professionen varit med och skapat styrsystemen. Det är inte så enkelt att det bara är modeller från industrin som kopierats. Vi har i dag mer kunskap om vad vi de facto gör – till exempel är allmänmedicinens produktion av vård något som är mätbart. Så var det inte tidigare.

De nu rådande systemen har omfördelat resurser på ett sätt som en »allsmäktig« landstingschef svårligen hade klarat av för tio år sedan. Till exempel görs vårdtyngdsmätningar, baserade på diagnoser, att väl fungerande vårdcentraler får mer medel då de faktiskt har ett tyngre uppdrag.

Jag är rädd för att ilskan mot det vi kallar New public management kan göra att man kan slänga ut bebisen med badvattnet. Alla system är på olika sätt manipulerbara. Så låt professionen återta kommandot och värdera vad som är prioriterad verksamhet, vad som ska mätas och vilka prestationsersättningar som leder fel. Men låt oss inte tro att återställare till gamla ekonomiska ersättningssystem är mer rättvisande eller ens önskvärda.