Behövs specialisten på natten?

Att formulera att studien från NJEM har betydelse för akutmottagningar anser jag som vågat. Studien har överhuvudtaget inte berört akutmottagningen. I diskussionen tas en viktig begränsning av studien upp: "An important limitation of this study is that it was performed in a single, academic medical ICU in the United States that had round-the-clock coverage by reasonably well-trained residents--"

Även jag gick som ensam AT-läkare på akutmottagning efter någon månad och inbillade mig att jag hade kontroll, vilket jag inte hade. Jag var med mina barn på akutmottagningen och träffade en vikarierande underläkare, även denne med telefonstöd, detta med onödiga negativa konsekvenser för sonen. Prata med vilken något erfaren sjuksköterska som helst som jobbar på en akutmottagning och frågar henne/honom hur man upplevde kompetensen under vissa nätter - de kommer inte att svara att nattens arbete klarades av på ett bra och säkert sätt.

Nu jobbar jag själv som specialist, är över 40 år och skulle helst vilja se att man bemannar akutmottagningar med hög kompetens även nattetid. Jag skulle dock inte vilja axla den jourbördan som mina yngre kollegor har.

Som minimal krav skulle jag vilja se "reasonably well-trained residents", jag skulle vilja tillägga "reasonably well-motivated residents". Jag kan alltså hålla med om att man inte behöver vara specialist för att jobba på natten, däremot motsvarar formuleringen "Mitt nattarbete klarades huvudsakligen av som underläkare på väg att bli specialist" inte dagens realitet på många (framförallt mindre och medelstora) sjukhus i Sverige. Det är ofta AT-läkare och vik före AT som bemannar. Ett bra alternativ kan dock vara kombinationen av underläkare på akuten + specialist/erfaren ST på sjukhuset.

Hela min argumentation kan dock bero på att jag anser mig själv som en dålig telefondoktor; jag vill helst höra, se och känna på patienten själv när jag tillfrågas. Detta är alltså min bias.

Gerold Kretschmar, Spec akutsjukvård