Det finns två nationella föreningar för oss läkare. Vårt fackförbund, Sveriges läkarförbund, med uppgift att ta till vara vår yrkeskårs intressen på arbetsmarknaden, och Svenska Läkaresällskapet, som är en professionell sammanslutning med syfte att främja medicinsk forskning, utbildning, etik och kvalitet. Mitt i prick, kan jag tycka, i en tid när vi debatterar new public management och beklagar oss över minskat professionellt inflytande, när de etiska frågorna engagerar oss alla, när tiden för forskning i relation till sjukvårdsuppdraget krymper asymptotiskt mot noll och när både läkar- och specialistutbildningen står inför förändring!
Är det då inte fantastiskt att vi har dessa båda möjligheter att förena krafter, kunskaper och idéer inom läkarkåren, till fromma både för våra arbetsvillkor och för hälso- och sjukvårdens utveckling? Just nu väljer ett förvånansvärt stort antal av tidigare medlemmar att lämna Svenska Läkaresällskapet. Man går ju inte gratis på Riksstämman längre! Jag har skrivit om detta tidigare. Det var inte Läkaresällskapet som stod för fiolerna. Det var läkemedelsindustrins stora montrar som betalade inträdet.
Läkarna står inte längre i fokus för läkemedelsindustrins marknadsföring, som läkarstudenten Mikael Pamp visade i sitt examensarbete i vintras. Din arbetsgivare får betala för din fortbildning nu. Men du måste själv ta ställning för att stödja Läkaresällskapet som organisation. En organisation som också har en hemläxa. Att bättre sälja sitt budskap, att bättre förklara hur vi alla tjänar på att ha en oberoende förening, där vi kan lära av och stödja varandra – för en bättre sjukvård.
