Att vara läkare

Efter läkarutbildningen och ett underläkarvikariat valde jag att läsa en utbildning i organisationsteori och ledarskap. Reaktionerna jag mötte var blandade. Seniora kollegor var överlag positiva, medan en del yngre kollegor hade svårt att begripa mitt beslut. Många frågade om jag inte ville bli läkare. En märklig fråga kan tyckas, jag var ju redan läkare.

Vad innebär det att vara läkare? Är det något man är eller något man arbetar som? Även om vi kanske rör oss mot det senare har jag svårt att föreställa mig att dagens läkare inte skulle rycka in vid olycksfall eller om någon ropar i högtalarna på flyget hem från semestern. Läkaridentiteten följer oss även när vi går hem från jobbet (även om man inte arbetar kliniskt), däremot är det inte längre lika självklart att fortbildningen gör det.

Läkaryrket har traditionellt sett haft en väldigt utstakad karriärväg; med tiden tar man sig an mer specialiserade och svåra uppgifter inom ramen för det kliniska arbetet. Det verkar dock bli vanligare att kollegor breddar sig för att hantera fler och framförallt andra typer av arbetsuppgifter, vilket illustrerades av talarna på Karriärmässan häromveckan. Läkare från bland annat myndighet, läkemedelsindustri och akademi beskrev hur de hamnat där de är i dag och hur de ser på sin alternativa yrkesroll. Någon refererade till sig själv som det medicinska samvetet och som patientens försvarare i en miljö där inte alltid patienterna själva kan föra sin talan. Det var uppenbart att talarna fortfarande starkt identifierade sig med sin läkarroll, trots att kliniskt arbete inte längre hörde till deras vardag. Läkare är nog mer än bara ett yrke trots allt.