I detta nummer finns ett fokus på patienten och hur lätt det är att missa viktiga delar av anamnes, tydliga tecken på bakomliggande sjukdomar eller försämring av ett redan allvarligt tillstånd. Kurt Boman och Jan Svedberg beskriver en patient med hjärtsvikt, vars orsak under mycket lång tid förblivit odiagnostiserad trots att tydliga tecken i status både noterats och dokumenterats. Rubriken är »Man ska lyssna på patienten«, ett påstående man gärna instämmer i.
Författarna pekar på att hög omsättning av patienter, bristande kontinuitet och överföring mellan vårdinstanser försvårar reflexion över bakomliggande sjukdomsmekanismer och kliniskt patofysiologiskt tänkande. Att man utgår från att tidigare undersökningar kritiskt granskats och utvärderats resulterar i en okritisk förförståelse och en ogenomtänkt acceptans av den gällande, men felaktiga diagnosen.
I en annan artikel i detta nummer har Thomas Fridén och Åke Andrén-Sandberg granskat 21 Lex Maria-ärenden rörande patienter som under pågående sjukhusvård blivit kritiskt sjuka, men där tillståndet inte uppmärksammats, vilket lett till att adekvata åtgärder fördröjts eller uteblivit. Bristfällig notering av vitalparametrar sågs som en av huvudorsakerna. Ibland ignorerades alarmerande fynd eller så agerade man alltför passivt. Även dessa författare betonar betydelsen av att lyssna på patienten, att följa vitala parametrar och förstå den bakomliggande patofysiologin för att kunna agera adekvat och med tillräcklig skyndsamhet.
I en kommentar ger Andreas Hvarfner författarna ett starkt stöd för deras uppfattning att MEWS, en enkel metod för att systematiskt följa vitalparametrar, kan bidra till en säkrare sjukhusvård.
