I maj år släpptes den femte versionen av DSM-manualen, den mest omfattande och detaljerade klassifikation av psykiska sjukdomar som i skrivande stund finns att tillgå. Publiceringen har föregåtts av ett gediget förarbete där tusentals erfarna kliniker världen över har bidragit. Såväl i Läkartidningen som i andra medier har den nya utgåvan presenterats och debatterats. Någon bättre eller säkrare diagnostik finns inte för psykiatriska sjukdomar.
Undervisningen i psykiatri av läkarstudenter i Sverige baseras på DSM-diagnostik och studenterna får även bekanta sig med symtomskattningsskalor av olika slag. Detta är bra! Användning av relevanta skattningsskalor förfinar diagnostiken.
DSM-diagnoser är numera ett måste inom psykiatrisk forskning även om den officiella rapporteringen bygger på ICD-diagnostik på samma sätt som inom somatiken. Men som lärare och äldre kollega känner jag ett starkt behov av att poängtera att diagnosmanualer (DSM, eller MINI, för den delen) och skattningsskalor inte får användas okritiskt som ett facit i diagnostiken. De ska ses för vad de är – hjälpmedel vid en professionellt och omsorgsfullt genomförd klinisk undersökning.
Helheten måste värderas så att symtom, människans sätt att uttrycka sin smärta, oro eller lidande samt graden av funktionsnedsättning tas med i bedömningen. Alla dessa aspekter påpekas faktiskt i DSM-manualen men uppmärksammas inte alltid. De här hjälpmedlen är värdefulla men får aldrig ersätta den kompetente läkarens kliniska bedömning.
