Enligt WHO följer bara 50 procent av de kroniskt sjuka i västvärlden sina förskrivna terapier. Dålig följsamhet är förenad med ökad komplikationsrisk. Läkemedel som hämtas ut men inte används utgör en undvikbar kostnad, och om biverkningar är skäl till att de inte används är det viktigt att denna information når såväl behandlare som medpatienter.
Följsamhetsproblematiken är komplex och beror på bland annat kostnader, biverkningar, glömska, okunskap, bristande förtroende för vården och, vid preventiva åtgärder, svårigheter att förstå varför man ska behandla när man mår bra. Tydlighet är viktigt men forskning talar för att även andra faktorer spelar in för hur information tas emot. Förtroende är viktigt att etablera, men kräver tid, något som tycks vara en bristvara i dagens sjukvårdssystem. Färgen på läkemedel har visats påverka följsamheten [Kesselheim A, et al. JAMA Intern Med. 2013;173(3):202-8]. I en amerikansk enkätstudie framkom ett samband mellan läkares vikt och patienternas förtroende och benägenhet att följa behandlingsrekommendationer [Puhl RM, et al. Int J Obes (Lond). Epub 12 nov 2013]. Liknade samband har antytts för läkare som röker. Man kan bara spekulera i hur språk, klädkod och vårdmiljö påverkar hur patienter tar emot den information vi ger.
Det är beklagligt att kompetens inte är det enda som patienter lyssnar till och att det inte räcker med att ordinationen framgår av ett recept. Självfallet ska vi göra vad vi kan för att öka följsamheten men var går gränsen för vad som kan förväntas av oss som personer? Får man ställa krav på vårdpersonalens livsstil eller bär vi bara vår titel på jobbet?
