För drygt åtta år sedan steg jag in genom porten till Östermalmsgatan 40 i Stockholm för att börja som chefredaktör för Läkartidningen. Det var med en viss bävan. Tidningen hade rykte om sig att vara – speciell. Speciell genom att vara den enda medicinskt vetenskapliga tidningen på svenska, en exklusiv tidskrift för den svenska läkarkåren, inget för gemene man. Men som ändå hade en förmåga att slå igenom i media med sina sakliga och – oftast evidensbaserade – rön som hade giltighet för allmänheten.

Men det var en tidning som behövde förnyas. Med min bakgrund som journalist med intresse för hälsofrågor och med den fasta uppfattningen att läkare också är läsare tyckte jag att det var dags att modernisera och förändra. Det var särskilt viktigt eftersom Läkartidningen skulle gå över från att vara prenumererad till att bli en del av medlemsavgiften i förbundet. Hälften av kåren betalade prenumerationen, åttio procent av den läste den likväl. Beslutet att ändra på detta fattades innan jag började, det var vad jag hade att förhålla mig till.

Så vi satte igång. Målet för ägarna var att övertyga medlemmarna i förbundet att detta var en tidning värd att betala för över medlemsavgiften i förbundet – målet för mig som utgivare var att göra en bra tidning och att småningom utveckla Läkartidningen Förlag AB till ett företag som fortsatt gav utdelning till ägarna, förbundet. Enkel företagsekonomi. Enkelt, kunde man tycka, när hälften av annonsintäkterna kom från läkemedelsindustrin, svårt när de upphörde att annonsera på grund av omstruktureringar, omregleringar, brist på nya läkemedel att göra reklam för, kloka listor osv.

Så vid sidan av att göra tidningen ny och fräsch startade vi nya verksamheter, teman som blev symposier som ibland också blev böcker; vi drog också ned på kostnaderna på tryck och distribution och utgivningstakt m m. Varumärket Läkartidningen skulle stärkas.

Läkartidningen lever, men med en tunnare hushållskassa. Där är vi nu när jag lämnar över till Pär Gunnarsson som ska ta förlaget vidare in i den föränderliga medievärld där ingen har facit.

Jag är övertygad om att han kan bemästra svårigheterna som kommer att dyka upp. Men han kan inte göra det utan den dedikerade redaktion som jag kommit att tycka mycket om och som lojalt ställt upp bakom mina infall och idiosynkrasier. Ta vara på den, vårda den kunskap som finns i en av landets mest kompetenta tidningsredaktioner.