Alla som forskar inser snabbt att det akademiska författarskapet är en hårdvaluta som räknas och mäts. Publikationer har ett konkret värde för titlar och anslag, för enskilda forskare och för institutioner.
Många som forskar erfar också att författarskap inte alltid definieras så rättrådigt som de så kallade Vancouver-kriterierna egentligen föreskriver. Läkartidningens eget journalistiska grävreportage från 2010 visade att omkring hälften av svenska medicinska avhandlingar innehöll artiklar med hedersförfattare [Lövtrup M. Läkartidningen. 2010;107:164-8.].
Jag gick nyligen en kurs i forskningshandledning, och under vårt etikpass fastnade vi lite på frågan om författarskap. Vår diskussion kretsade bland annat kring det motsägelsefulla i att doktorander predikas Vancouver-kriterierna tydligare än någonsin, samtidigt som den föreläsande filosofen anade att problemet med hedersförfattarskap ökar över tid. Det var förstås en ovetenskaplig observation, men faktum var också att nästan alla kursdeltagare hade egna postdoktorala erfarenheter av hur personer flutit in i författarlistan utan att ha gjort riktigt rätt för sig.
Går det att komma till rätta med denna dubbelmoral, givet de incitament som driver jakten på författarskap? Jag känner mig själv inte så optimistisk. Framför allt tror jag inte att en förändring kan komma underifrån. Ska författarskapets värde sluta att devalveras krävs insatser av de som står överst i den akademiska näringskedjan, universitetens högsta företrädare.
