Häromveckan kunde man i Dagens Nyheter läsa ett reportage om Filippa Reinfeldt, Stockholms sjukvårdslandstingsråd. Det har hänt mycket med sjukvården i Stockholm och förändringarna har mött mycket kritik. Reportaget skulle bli spännande att läsa. Ett citat gjorde dock att jag satte kaffet i halsen.
»Det här kommer att bli ett landmärke. Gävlegatan ska gå rakt igenom sjukhusområdet. Folk på trottoarerna kommer att se personalen springa med svårt sjuka i glaskorridorerna ovanför dem. Det är ganska häftigt«, säger hon.
Verklighetsförankringen tycks minimal. Nog för att man kan felciteras, men oavsett om citatet eventuellt är lyft ur sin kontext, är det märkligt. För någon som i samma reportage tar patienterna i försvar och betonar vikten av deras valfrihet är det konstigt att deras makt och inflytande helt har försvunnit till förmån för att fotgängarna på Gävlegatan ska få se något häftigt. Domen om den döende patienten som filmades för tv-serien »Sjukhuset« gör sig tyvärr påmind.
Bilden av vad sjukvård är och hur den bör vara skiljer sig uppenbart mellan professionerna som verkar i den och dess beslutsfattare. Jag skulle önska att den var mer samstämmig och framför allt att den inkluderade svagare grupper som inte själva lyckas göra sina röster hörda i debatten.
Nu diskuteras det flitigt kring öppna journaler på nätet. Åsikterna går isär även bland kollegor. Folkpartisten Per Ekström skriver i Läkartidningen om sitt ansvar att som politiker se vården med medborgarens och patientens ögon. För min del hade det räckt med patientens ögon.
