Situationen på akutmottagningarna, åtminstone i våra storstadsområden, är besvärlig. Orsakerna är många, men det som bidragit till försämringen under de senaste åren är vårdplatsbristen som gör att patienterna inte kan läggas in snabbt utan ibland måste behandlas och vårdas på akutmottagningen. Senaste larmet kom i dagarna från Skånes universitetssjukhus. På Karolinska universitetssjukhusets akutmottagning har en patient nyligen tillbringat 42 timmar i väntan på inläggning.
På de stora sjukhusens akutmottagningar finns stora resurser för specialiserad utredning och behandling. Men den drygt 90-åriga, multisjuka patienten med yrsel i samband med att hon gått upp behöver oftast inte en öronläkare som skickar vidare till neurologen som sedan överlåter fallet på en medicinare i avsaknad av specifika fynd. När sedan patienten remitteras till geriatrisk klinik vill man ha en datortomografi innan man kan ta emot (trots att en sådan är utförd någon månad tidigare). Ja, fallet är hämtat ur den aktuella verkligheten!
Många av våra äldre och multisjuka patienter behöver inte i första hand akutsjukhusets avancerade teknologi och subspecialiteter utan en säng att ligga i, mat att äta, god omvårdnad och en förståndig doktor inriktad på multisjuklighet hos äldre patienter. Jag menar inte att ålder i sig automatiskt ska sortera patienter till denna typ av akutmottagning. Den akut insjuknade 90-åringen med behov av akutsjukhusets resurser ska naturligtvis ha tillgång till dessa. För dem som inte behöver den vanliga akutmottagningen skulle »äldreakuter« i de flesta fall innebära ett bättre omhändertagande och ett hushållande med resurser.
