Under årets Almedalsvecka var sjukvård ett av de största ämnena, och inför det gångna valet rankande väljarna vårdfrågan som en av de viktigaste. Därför blev jag förvånad när jag surfade runt för att hitta riktningen på min egen valkompass.
Bland slagord om hur Sverige skulle bli ännu mer fantastiskt hittade jag inte något parti som lyfte sjukvården som särskild profilfråga. Och på min massmediala radar dök det bara upp en handfull större rubriker. Som att Sverigedemokraterna, i sin egen lilla ökenvandring, ville »modernisera« aborträtten genom att begränsa den, och att Kristdemokraterna ville förstatliga sjukvården. En dålig idé och en bättre idé som i brist på påhejare i andra partier antagligen hamnar i sjukvårdspolitikens periferi.
I vård-Sverige finns många framtidsfrågor med politisk klangbotten. Om resurser. Om patientsäkerhet. Om decentralisering, centralisering och vårdkedjor. Om samma tillgång till diagnostik och behandling över landet. Frågor större än vad som är bra eller dåligt med vinster i välfärden.
Stora utmaningar till trots var det ett faktum att sjukvården hamnade längre ned på den politiska agendan i detta val. Var denna nedprioritering ett strategiskt beslut i partierna? Missbedömde man det stora allmänintresset? Var siktet primärt inställt på rikspolitiska mandat eftersom den som får rösten där ofta vinner förtroendet också i landstingsvalet? Är sjukvårdspolitiken, ägd av 21 landsting, för splittrad för att kunna kommuniceras brett? Är sjukvårdens sakfrågor alltför komplexa för en förenklad politisk retorik?
