Några högst personliga tankar denna vecka. Jag står inför ett skifte. Jag fick tidigt lära mig att läkaryrket stödjer på tre ben; klinik, forskning och utbildning. Dessa tre delar av vår verksamhet befruktar och föder hela tiden varandra.
Kliniken ger insikter om vilken ny kunskap vi behöver efterforska, forskningen gör oss ödmjuka inför vår okunskap och lärarrollen gör de båda andra så mycket roligare.
Min ambition har varit att hoppa fram så gott det går på alla tre benen, om än med en viss hälta. Jag har hittills haft min anställning inom landstinget. Således har kliniken, så som den ser ut vid en klinisk farmakologisk avdelning, varit min bas och utgångspunkt. Efter 20 år ska jag nu byta både fot, jobb och arbetsgivare; till en akademisk tjänst vid Linköpings universitet. Det ser jag fram emot av många skäl. Samma uppdrag i grunden, men med nya utmaningar och upplevelser, nya människor och arbetssätt.
Att få ha forskningen och undervisningen i fokus, som huvudsakliga arbetsuppgifter, men samtidigt behålla kontakten med kliniken. Att få städa ur mitt gamla rum och slänga en massa papper. Att få lämna en ryggsäck av tusen små uppgifter som jag samlat på mig under åren och börja om med ett tomt skrivbord. Att lämna utrymme för nya idéer på min gamla klinik. Samtidigt förstås en kluvenhet inför att lämna alla arbetskamrater som med åren blivit goda vänner, nästan som en andra familj.
En viss bävan inför universitetet som organism och delvis okänd mark för mig. Livet är en vandring framåt, oavsett antal ben.
