För ett tag sedan hörde en läsare av sig med högst relevanta synpunkter på en publicerad artikel som denne ansåg borde ha problematiserats mer. Vederbörande föregrep direkt min invit om en replik. Det var inte lönt. Vem skulle lyssna på en odisputerad allmänläkare som trotsar en professor och organspecialist? Dessutom krävde en välformulerad replik mycket tid och energi.
Jag har förståelse för ståndpunkten, men situationen är beklämmande. Kulturer som leder till att folk med kloka tankar tiger still är farliga. Starka hierarkier med stora maktavstånd har exempelvis lett till flygkrascher till följd av att styrmän inte vågat ifrågasätta sina kaptener. Man kan bara spekulera kring motsvarande effekter inom vården, i relationerna mellan exempelvis sjuksköterskor och läkare, underläkare och överläkare och så vidare.
Det är dock inte bara maktavstånd och rädsla för auktoriteter som ställer till det. Dunning–Kruger-effekten vars beskrivning belönats med satirpriset Ig Nobel gör sig påmind. Effekten rör en kognitiv snedvridning.
Forskarna visade att den okunnige även är okunnig om sin okunnighet och därmed överskattar sin förmåga i förhållande till andra. De med större kunskap är samtidigt mer medvetna om sina begränsningar, blir osäkra av de okunnigas överdrivna självsäkerhet och underskattar därför ofta sin förmåga.
Vad blir följden? Man kanske tänker att andra är mycket smartare, att de nog redan har tänkt på det man vill föreslå och att man inte vill slösa deras tid eller riskera att verka dum. Man håller tyst. Planet kraschar.
Tänk högt nästa gång du tvekar.
