Under min AT-tjänstgöring har jag på vårdcentralen mött patienter med ryggvärk som sökt då deras sjukgymnaster bett dem göra en magnetkameraundersökning. Somliga lär ha vägrats vidare behandling om inte denna gjorts. I min undersökning har jag inte funnit någon indikation för ytterligare bilddiagno­stik. Har sjukgymnasten tänkt på något som jag missat eller har patienten kanske missförstått? Patienten vet att undersökningen är kostsam och är skeptisk till min bedömning. Jag kan förstå det. Vem ska patienten lita på? 

Häromveckan presenterade en grupp psykologer i Läkartidningen ett förslag till att lösa specialistbristen inom psykiatrin, nämligen att psykologerna skulle axla en större roll. Kommentarerna från läkargruppen lät inte vänta på sig, och de var inte okritiska. 

I Dagens Medicin beskrevs ett projekt där sjukgymnaster tränas till att ge lokalbedövning inför undersökningar. Bakgrunden är att läkarna ska släppa ifrån sig fler arbetsuppgifter och att sjukgymnaster identifierats som en outnyttjad resurs. Även här kommenterades det friskt.

Som läkare besitter vi den högsta medicinska kompetensen i vården. Med detta följer ett stort ledningsansvar. Arbetsuppgifter bör delegeras, och samarbeten med paramedicinsk personal som gynnar patienterna bör utvecklas. Det måste dock ske strukturerat med tydliga roller och kommunikationsvägar. Våra patienter förtjänar bättre än att irra runt bland motstridiga besked. 

Nästa gång en sjukgymnast anser att en magnetkameraundersökning bör göras, hoppas jag att vederbörande kontaktar mig och förklarar varför i stället för att skicka patienten som sändebud.