Jag var nyanställd underläkarvikarie, och med ungdomlig kunskapstörst och kärlek till böcker åtog jag mig uppdraget att städa klinikens fackbibliotek. Bland utdaterat skräp dök det upp två gamla böcker på tyska, med titlar i stil med »Ungdomars sundhet« och »Den tyska moderns första barn«. Jag behärskade inte språket nog för att kunna förstå innehållet, men säg så här: böcker verkade uppbyggliga enligt en annan måttstock än dagens. Som bokmärke låg för övrigt en lika gammal inbjudan till stadens biologiska förening, adresserad till böckernas forna ägare.
Jag minns min olustkänsla där i biblioteket för 20 år sedan när jag nu följer diskussionen om hur bland andra Karolinska institutet och Uppsala universitet ska hantera kvarlevor och konceptuella rester av sin rasbiologiska forskning. Det finns förstås inget alternativ till att damma av virrvarret av folkhälsosträvanden som präglade denna urspårade forskaranda och lyfta upp allt i dagsljuset igen. Detta gäller lika mycket Retzius skallmätningar under sent 1800-tal som 1950-talets kariesexperiment och tvångssteriliseringar. Här finns många obesvarade frågor för forskare inom både natur- och samhällsvetenskaper.
Självklart har vi inte något retrospektivt ansvar för forna tiders galenskaper. Men vi har ett ansvar att känna till och reflektera över det mörkare historiska arv som bidragit till vår tids etik inom sjukvård och forskning. För att kunna problematisera vår självbild om att verka i världens friskaste land. För att ge vårt förhållningssätt att respektera människors makt över sina egna liv en mer rättvisande klangbotten.
