Det finns många promemorior (pm) i vården. Att navigera bland dessa kan vara en bedrift i sig. Nya dokument har en tendens att tillkomma medan gamla fortfarande ligger kvar. Oftast finns de att hämta elektroniskt men fortfarande hänger nog en del utskrivna på väggar eller samlade i en pärm. I bästa fall är de systematiskt uppdaterade och ordnade efter en logisk struktur, men inte alltid. Ett pm för att hitta och välja rätt pm kanske vore något.
Internationella, nationella, regionala och kliniklokala grupper har alla tagit fram rekommendationer som avser underlätta handläggningen i situationer då vi är rådvilla. Tyvärr är de inte alltid överens och då kan det vara svårt att veta vem man ska lita på, om man nu ska lita på dem överhuvudtaget? Ett starkt evidensbaserat underlag borde ju rimligen leda till liknande slutsatser.
Många gånger brister dock evidensen. Genomgångar från bland annat USA och Skottland har visat att omkring 50 procent av rekommendationerna tycks grunda sig på expertåsikter, fallbeskrivningar och konsensusutlåtanden [Baird AG, et al. BMJ Open. 2014;4(2):e004278]. Endast 11–14 procent av rekommendationerna grundade sig på åtminstone en randomiserad prövning.
En promemoria är som namnet antyder en hjälp för minnet. De ger oss stöd när vi famlar runt i ovisshet då det saknas vetenskaplig evidens för att leda rätt. Däremot utgör inte pm någon absolut sanning och får aldrig ersätta kritiskt tänkande och situationsanpassning. För att konsensus och evidens inte alltid är samma sak kan vi väl alla vara överens om?
