I ett internationellt perspektiv har svensk läkarutbildning länge ansetts hålla en hög kvalitet – inte minst vad gäller de kliniska färdigheterna. Dock har vissa brister uppmärksammats i bedömningen av psykisk sjukdom, teamarbete och ledarskap.
Beträffande den vetenskapliga kompetensen som är nödvändig för att utöva läkaryrket har införandet av ett terminslångt examensarbete sannolikt bidragit till en förbättring. Eftersom arbetet genomförs inom en forskargrupp, vanligtvis på en klinisk institution, ges studenten möjlighet att ta del av forskningsprocessen »inifrån« och på basis av verkliga data.
Det är uppmuntrande att se hur studenter märkbart utvecklar sitt kritiska tänkande och metodologiska kunnande. Dock är det oroande att den grundvetenskapliga delen av läkarprogrammet försvagats med sämre kunskaper som följd. Dels på grund av allt mindretid medallt färre laborationer och gruppövningar, dels på grund av allt färre basvetenskapliga lärare med läkarutbildning. Inte minst för grundutbildningens skull är det nödvändigt att universiteten aktivt inrättar befattningar med vettiga villkor för yngre forskningsintresserade läkare.
Med anledning av remissen om en 6-årig läkarutbildning, som regeringen nyligen skickat ut, är det oerhört väsentligt att passa på att stärka den vetenskapliga grund på vilken utbildningen, samt dagens och framtidens sjukvård, vilar. För detta krävs att integration av vetenskap och klinik sker både »framåt« med tidiga kliniska fall och »bakåt« med vetenskapliga förklaringsmodeller under de kliniska terminerna.
