Den styrande alliansminoriteten i Stockholms landstingsfullmäktige får den tveksamma glädjen att förverkliga oppositionens vallöften.
De rödgröna levererade, med stöd av Sverigedemokraterna i samband med budgeten i juni, löftet om avgiftsfri sjukvård för länets äldsta: alla 85-plussare.
Enligt det socialdemokratiska oppositionslandstingsrådet Erika Ullberg kommer förslaget att kosta runt 25 miljoner. Är det rätt prioritering? Att ge budgetmässig förtur åt de allra äldsta, som ofta saknar medel men står för störst sjuklighet, är förstås rimligt. Huruvida gruppen 85 och äldre, varav cirka hälften har frikort, faktiskt avstår att söka nödvändig sjukvård på grund av avgifter är dock okänt.
Så vad blir ett mått på framgång? Vanligen utvärderas slopade egenavgifter, exempelvis på statlig museiverksamhet, genom ökad publiktillströmning. Misstanken smyger sig på om att även landstingets sjukvårdspolitiker kommer att hänvisa till ett så förföriskt okomplicerat utfall: fler besök på akuten, mottagning och hos husläkare bland Stockholms äldsta blir ett tecken på framgång.
I min värld är fallet det motsatta; fler 85-åringar på akuten vore en olycka, och fler besök är inte synonymt med bättre vård.
Har inte våra äldre gjort sig förtjänta av en mer komplex behovsanalys? Nog borde 25 miljoner kunna ge mer raffinerat utformade subventioner? Prioritera för all del länets äldsta, men hellre med smarta vårdlösningar snarare än landstingspolitiska tjuvnyp.
