Akutmottagningarna vid våra sjukhus har utvecklats med bättre lokaler, mer avancerad utrustning och i flera fall akutläkare. Tvärtemot politikers och administratörers intentioner har antalet besökare ökat kraftigt – trots försök att styra om patientströmmarna till primärvård och andra vårdnivåer. Akutmottagningarna har i många fall nu nått nivån för vad som på ett säkert och ändamålsenligt sätt kan hanteras där. I vårdplatsbristens spår vårdas ibland patienter med behov av slutenvård under flera timmar, ja ibland till och med dygn, i väntan på plats på avdelning.
För att inte riskera att missa ett allvarligt tillstånd remitteras eller tillråds patienter per telefon ofta att söka akuten. Några exempel: Äldre man med hjärtinfarkt 10 år tidigare klagar över trötthet sedan några månader. Befinns ha puls 48/min. Tillråds att söka akutmottagning på misstanke AV-block. Får av läkare rådet att i stället prova att sätta ut den låga dos av betablockad han står på. Mår ett dygn senare bättre och har puls 63/min. 90-årig kvinna skickas till akuten av hemtjänst då hon inte orkar förflytta sig på grund av yrsel. Har några veckor tidigare utretts på akuten med specialistbedömningar och DT-skalle. Tillbringar 10 timmar på akuten innan plats på geriatrisk klinik ordnas. Besöket hade inte behövts om ett direktintag på geriatriken hade ordnats t ex genom den modell med hembesök som finns i Uppsala och som nyligen beskrivits i Läkartidningen (se LT nr 8/2015).
Budskapet blir att tänka två gånger innan vi ger rådet »åk till akuten«. Kan problemet hanteras på ett alternativt sätt till gagn både för patienten och för den ansträngda akutmottagningen?
