För några veckor sedan publicerades i Läkartidningen ett par intresseväckande artiklar om oss läkare och stressutlöst ohälsa, tillstånd som i brist på vila kan leda till utmattningssyndrom (se LT nr 27–28/2015). Amerikanska läkare rapporterar i ökande antal att de lider av »burnout«, arbetsrelaterad stress, ett tillstånd som innebär förlust av entusiasm för arbetet, ökad cynism och sämre professionell prestation. Alltför många administrativa uppgifter och datorisering av arbetsplatsen rapporterades ofta som stressande medan patientarbetet mer sällan angavs som orsak. Och även bland svensk sjukvårdspersonal tycks stressrelaterad psykisk ohälsa öka.
Den andra artikeln var en recension av kollegan Pia Dellsons självbiografiska bok »Väggen«, där hon på ett modigt och hudlöst sätt skildrar upplevelsen av att drabbas av utmattningssyndromet. Jag läste genast boken, som verkligen rekommenderas.
Utmattningssyndrom drabbar företrädesvis ambitiösa, energiska och arbetsamma människor, som vill leverera. Dessa i grunden goda egenskaper blir således riskfaktorer för psykisk ohälsa om man inte förmår lyssna på kroppens signaler när krafterna börjar tryta.
Nå, vad göra för att minska risken att drabbas? Det finns förstås många faktorer att beakta och inget enkelt svar. Men eftersom det ligger i sjukans natur att man själv inte uppfattar eller förmår lyssna till kroppens larmsignaler så vilar ett stort ansvar på chefer att se till att medarbetare inte bränner sitt ljus i båda ändar.
