Det är lätt att raljera över alternativmedicinens diagnostiska arsenal som ger många och träffsäkra svar. Men hur väl känner vi våra egna tillkortakommanden att skilja sjukt från friskt? Och hur många av oss kan problematisera kring vad våra diagnostiska metoder egentligen kan påvisa?
I somras publicerade tidskriften BMJ Open en systematisk översikt om hur läkare förstår de principiella begrepp som mäter hur bra diagnostiska test fungerar (http://bmjopen.bmj.com/content/5/7/e008155.full).
Resultaten var nedslående. Till exempel förstod bara var fjärde innebörden av sensitivitet, specificitet och prediktivt värde, och knappt någon var bekant med begreppet »likelihood ratio«. Detta i en vardag där patienter som regel gör som doktorn säger, men också undrar vad en kanske smärtsam eller krånglig undersökning egentligen ger svar på. Nu duger det inte längre att mumla lite på latin.
Att våra diagnostiska test kan prestera olika bra leder förstås till mängder av frågor. För vilka frågeställningar ska vi göra vilka undersökningar? Hur ska vi undvika att överskatta resultaten? Hur tar vi reda på om patienten är frisk trots att testet är positivt, och vice versa? Hur kan vi förmedla till patienter att provsvar säger bu och bä på samma gång utan att vi framstår som obegripliga och oförmögna att utröna vad symtom står för?
Samtidigt finns också stora möjligheter. Genom att bättre utvärdera våra diagnostiska metoder kan vi spara på meningslösa utredningar och slösa med undersökningar som prickar rätt.
