Karolinska institutet fattade nyligen ett beslut i ett uppmärksammat ärende om misstänkt forskningsfusk. Avgörandet väckte diskussioner då det stred mot ett rådgivande utlåtande av en extern sakkunnig. Sedan dess har ledningen kritiserats och anklagats för jäv.
Oavsett vad man själv tycker om beslutet aktualiserar ärendet frågan om hur utredningar av oredligheter i forskning bör gå till, och framför allt vem som bör ansvara för dem. Den nuvarande modellen där högskolorna själva ansvarar för sådana utredningar riskerar ju att ge upphov till jävsmisstankar.
Mycket står på spel, betydligt mer än enskilda forskares karriärer och högskolors anseenden. Inom de medicinska vetenskaperna forskar vi för att främja hälsa. Ofta engagerar vi såväl friska som sjuka personer i våra studier då vi saknar alternativ för att söka svar. Studier innebär att folk utsätter sig för risker, lägger ner tid och energi och att finansiärer ger pengar som annars kunde använts till annat. Att inte utnyttja alla dessa generösa bidrag på bästa möjliga sätt är oetiskt, och detta ställer stora krav på heder avseende planering, genomförande och presentation av forskning.
I somras dömdes en forskare till knappt 5 års fängelse och återbetalning av anslag för forskningsfusk i amerikansk domstol. Fängelsestraffet ansågs motiverat med tanke på brottets allvar och vilken skada det åsamkat forskarsamfundet. Straffet kan diskuteras men signalen är tydlig. Forskningsfusk är ett illdåd med många offer. Dessa offer förtjänar ett utredningssystem med integritet.
Nu ska ett nytt regelverk undersökas – låt oss hoppas att det leder rätt.
