Efter min simtur i diagnostikens djupa vatten (Läkartidningen 36/2015) kommer här en betraktelse från behandlingarnas förlovade land. Fram till nyligen var läkaryrket, i brist på fungerande behandlingar, mest ord och mindre verkstad. Men nu kan vi ordinera och operera för att faktiskt försöka göra något åt saker. Tack och lov! Vem talar längre om naturalförlopp när en bärande idé i vården är det motsatta – att med behandling förhindra att naturen har sin gång?
Jag tror att en stor del av tillfredsställelsen i vårt arbete handlar om att kunna ge behandling, och med den ett hopp om en friskare framtid. Vem vill inte undkomma eller åtminstone uppskjuta dagen då exempelvis slaganfall, cancerrecidiv eller självaste döden kommer att drabba?
I likhet med våra diagnostiska verktyg har emellertid vår terapeutiska arsenal inneboende svagheter som vi sällan pratar om. En ny behandling som minskar en risk »signifikant« brukar ge rubriker. Men bortom relativa riskminskningar finns förändringar i faktiska sannolikheter. Om en behandling halverar risken för ett utfall låter det toppen, men om sannolikheten för utfallet bara sjunker från 6 till 3 procent innebär det att 34 patienter behöver behandlas för att en ska slippa utfallet.
Detta »number needed to treat« är ett konceptuellt begrepp med många nyanser, men icke desto mindre kastar det ett tristare ljus över våra gärningar. Många patienter har ingen egen vinning av behandlingar som är effektiva på gruppnivå. Men det är ofta en risk värd att ta.