Med jämna mellanrum flaggas det för kris i den kliniska forskningen, som i Läkartidningen nummer 10 och 11/2016. Allt färre läkare ägnar sig åt forskning, men oron kring detta verkar ändå konstant, åtminstone över den tid jag själv kan överblicka. Redan under min första termin på läkarutbildningen, för 30 år sedan, berättade bekymrade forskare om avgrundsdjupen som sjukvården riskerade om vi inte skulle forska. Men har vi hamnat i botten på ett helvetesgap? Fortsätter inte vården att utvecklas, även om det svenska bidraget till läkarvetenskapen har minskat?

Den medicinska forskningen bärs av visioner som universiteten förkroppsligar i tegel och strategiska dokument. Men jag vågar påstå att forskningens viktigaste drivkraft finns hos enskilda personer som av många olika anledningar ger sig ut på den kreativa resa (och ibland ökenvandring) som forskningsarbete innebär. Oavsett om dessa personliga incitament handlar om personlighetsutveckling, karriärmöjligheter, flexiblare arbetstider, variation i arbetslivet eller en förhoppning om en bättre värld, skulle knappt någon klinisk forskning bli till utan läkare som vill forska.

Då och då föreläser jag för studenter och läkare om forskning och jag brukar sällan möta någon kriskänsla. Tvärtom! Snarare verkar den medicinska forskningens problem mest bero på dess ofulländade värld, där det är svårt att göra ett gott arbete mot hederlig betalning. Om detta grus i maskineriet ber jag att få återkomma nästa gång.