Blir man en bättre läkare av att läsa böcker? Sköna böcker, vill säga. Skönlitteratur. Jag vill gärna tro det. Ingemar Andersson och Ido Leden gav oss en fin översikt över ämnet läsning för läkare härom året och pekade på sambandet mellan läsningen och den empatiska förmågan (Läkartidningen 48/2014). 

Som läkarstudent får man läsa mycket facklitteratur. De böckerna har ett särskilt fack i hjärnan, i bakhuvudet. Alla lärarna brukade säga så – »det här ska ni ha i bakhuvudet«. Mot slutet av utbildningen kändes det som om jag skulle ramla baklänges. 

I samma takt som nackloben tyngdes ner av fakta mattades både den språkliga och den matematiska förmågan. Jag minns de tomma blickarna i föreläsningssalen under statistikkursen på fjärde terminen. Humaniora stod inte alls på schemat för läkarutbildningen, då i slutet av 1980-talet. 

Nu har jag förmånen att som lärare, på avlönad arbetstid, handleda en grupp läkarstudenter i deras litterära strimma. Vi läser böcker som gruppen själv väljer och träffas och diskuterar över en bit mat. Läsvanan varierar stort, från i stort sett noll till tidigare studier i litteraturvetenskap, men engagemanget finns där. 

Tänk om jag lyckas övertyga någon enda av dem om nyttan med läsningen! För läsglädjen i sig, men också för den egna språkliga uttrycksförmågan, som är ett så viktigt verktyg för oss läkare i alla våra olika roller.