Sverige är ett mångkulturellt land. En förutsättning för god sjukvård för alla är att vi förstår och kan tolka vad som sägs eller kanske bara antyds av en vårdsökande. Detta är inte alltid lätt, och svårare blir det med begränsad kulturkompetens. Särskilt svårt är det vid psykisk ohälsa. I två artiklar (Prady et al och Esscher et al, Br J Psychiatry, maj 2016) belyses samband mellan etnicitet och psykisk ohälsa i anslutning till barnafödande, i den senare också till självmord i detta sammanhang.
Den ena studien visade att depression och ångest i samband med barnafödande inte upptäcks lika ofta hos kvinnor ur etniska minoritetgrupper som hos vita brittiska kvinnor. Detta trots att de söker vård i minst samma utsträckning. Blir de inte förstådda? Den andra studien, där man studerat suicid under graviditet och ett år därefter under åren 1980–2007 i Sverige, visade att kvinnor födda i låginkomstländer hade en högre självmordsrisk än kvinnor födda i Sverige. Självmord, om än ovanligt, är faktiskt en av de vanligaste dödsorsakerna hos kvinnor i denna period i livet.
Artiklarna fick mig att fundera över betydelsen av kunskaper om kulturskillnader i hur människor uttrycker eller kanske avstår från att berätta om sina psykiska besvär, och att det utöver faktiska språkproblem finns svårigheter som inte löses enkom med ett tolkat samtal. Utbildningen i transkulturell psykiatri och psykologi för läkare och annan sjukvårdspersonal bör utökas för att vi ska kunna erbjuda god sjukvård för alla!
