Vart femte friskt förskolebarn i Uppsala bär på tarmbakterier med resistensenzymet ESBL. Det visades i en uppmärksammad avhandling som nyligen lades fram vid Uppsala universitet [Kaarme J. 2017]. Ökningen är kraftig och har skett på bara några år. Även anmälda fall av MRSA har ökat de senaste åren, visar aktuell epidemiologi.
Allt fler resistenta stammar i svang kommer att göra avtryck i kliniken. Fler patienter behöver enkelsalar, och särskilda hygienrutiner vid besök i öppenvården krävs. Odlingar måste tas i än högre utsträckning än tidigare.
Resistens är sammantaget dyrt, besvärligt och leder till stort lidande. Mitt intryck är att patienter i allmänhet tycks införstådda med att onödiga antibiotika innebär risker, såväl för dem själva som för samhället i stort. Men frågan inställer sig – har allvaret i situationen sjunkit in hos oss? Hos landstingens politiker?
Det finns trots allt gott om utrymme för att organisera vården så att felaktig förskrivning av antibiotika minimeras än mer. Utrymmet för snabba återbesök är ofta litet, inte sällan är kontinuiteten låg, och tidsbrist är det hart när överallt. Kanske kan ett uppföljande telefonsamtal avstyra ett onödigt recept?
Larmklockorna ljuder, och det finns all anledning att ta nya krafttag – medan tid ännu är.
