I decembernumret av Lancet Psychiatry [2016;3:1100-1] läste jag en tankeväckande kommentar, där Denish Bhugra och medförfattare problematiserade betydelsen av hur man väljer att benämna psykiska sjukdomar. Författarna tyckte sig ha noterat att termerna »mental illness« och »mental disorder« i viss mån fasats ut under de senaste decennierna till förmån för de vagare termerna »mental health problems«, »mental concerns«, »mental health is­sues« eller rätt och slätt »mental health«. 

Betydelsen av denna glidning i språkbruk har troligen sin grund i en önskan att undvika stigmatisering. Detta är förstås angeläget men kan i stället, menar författarna, resultera i att de människor som lider av psykiska sjukdomar missgynnas genom att deras symtom och funktionsnedsättningar, som verkligen kan vara handikappande, tonas ner och inte tas på det allvar de förtjänar. En konsekvens av detta kan också bli att de sjuka inte får den behandling som ju finns tillgänglig. 

Är det i stället så att de tabun som omgärdar psykisk sjukdom i själva verket underhålls av beslöjande omskrivningar? Det är förstås en grannlaga uppgift att bryta tabun, men utbildning och information är nog de viktigaste pusselbitarna för framgång i denna strävan. 

Signalvärdet hos begrepp som »må dåligt« eller »ha psykiska problem« är sådant att man kan fundera på om denna språktrend kanske även nått oss. Gränserna mellan sjukdom och en tillfällig formsvacka riskerar att suddas ut.