Semestern och dess låga varv är över. Nu sitter jag här och funderar över en viktig insikt apropå sommarens samtalsämnen. Förutom vädret, myggen och maten stod ohälsa högt på listan. Många av dem som korsade våra vägar drog historier om allt från skrubbsår till döden. Svägerskan sa: »Du får väl höra både det ena och det andra för att du läkare.« Kanske är det så. Men jag tror att vi alla, oavsett yrke, pratar mycket om sådant vi inte rår över, som inneboende bräcklighet, otur och olyckor.
Det som slog mig var att lika bra som människor kan förmedla sin sjukhistoria, lika dåligt kan många återberätta vad som hänt i kontakter med sjukvården. Jag ville ju höra vad vårdcentraler och lasarett gjort och sagt när släkt och vänner sökt hjälp. Men svaren var ofta så svävande att enda tolkningen kunde vara att sjukvården misslyckats med det centrala uppdraget vid sidan av diagnostik och behandling: att skapa delaktighet.
Givet allt sjukvården dokumenterar och arkiverar, är det inte förvånande att vårt arbetssätt att dela livsviktig information med patienter hittills vilat på en samtalstradition? Visst, ibland får patienten en handskriven lapp, en broschyr eller ett elektroniskt recept. Men för många som går ut genom våra mottagningsdörrar stannar minnet av det vi pratat om kvar i rummet.
För sjukvårdens trovärdighet behöver patienter äga egen kunskap om sin ohälsa och huruvida något behöver göras åt den. För den visionen är journaltillgång över nätet ett första steg.
