För ett tag sedan var jag moderator för Läkartidningens karriärkväll. Jag lyssnade andäktigt till Ola Björgells, Karin Wahlbergs och Fredrik Bäckströms fängslande berättelser från tre helt olika läkarbanor. Nyligen har jag handlett en grupp läkarstudenter som har gått halva första terminen på utbildningen. Här är ett axplock av deras reflexioner kring läkaryrket:
»Det är så spännande att tänka på alla möten med människor som jag har framför mig. Jag kommer att formas – nu är jag som en formlös klump och oförstörd. Jag vill inte hamna i en form. Jag kan se vissa likheter hos färdiga läkare. Det känns betydelsefullt att bli läkare. Hur ska jag få ihop mitt liv? Det är som att skaffa barn – ingen som varnar för hur jobbigt det kan vara. Ren och skär ångest. Det blir nog bättre efter första tentan. Många ambitiösa människor söker till läkarprogrammet för att läkaryrket har hög status. Hur kommer vi att utvecklas under studieåren? Hur känns det att skära i en död kropp – eller en levande? Förekommer det mobbning även inom sjukvården? Jag har kämpat så för att komma hit – det ger en stark motivation. Men tänk om jag tröttnar? Jag ser tydligt vad som är nyttan med utbildningen – jag ser ett yrke framför mig. Jag vill vara varm och lyssnande och låta patienten och hennes berättelse ta plats.«
Min egen reflexion: Vi har alla en berättelse att dela från vårt yrkesliv – det är kanske det bästa med att vara läkare.
