Sedan många år har jag haft förmånen att vara handledare i reflexionsgrupper för läkarstudenter på Karolinska institutet och för AT-läkare. Tanken med sammankomsterna är att stödja utvecklingen av läkarrollen genom att deltagarna i lugn och ro får ventilera upplevelser och erfarenheter under den kliniska placeringen. Intressanta ämnen tas upp, ofta etiska dilemman och goda rollförebilder men även funderingar kring rutiner och organisation.
På senare tid har studenter uttryckt förvåning och AT-läkare besvikelse över hur läkararbetet bedrivs – att så stor del av arbetet utförs vid datorn och då ofta på bekostnad av tid i direktkontakt med patienterna. Vad betyder denna fokusförflyttning för träningen i läkekonst? Det vill säga att få en känsla för vilken behandling som är rätt för just den unika individen och hans/hennes sjukdom och att kunna ge tröst när det krävs. Ägnas för lite tid åt samtal med patienterna?
Mycken kunskap kan man läsa sig till i litteraturen, men utan tillräcklig tid och övning i att fysiskt undersöka och samtala med patienter är det svårt att utveckla kliniska färdigheter.
Även om svensk sjukvård rankas bland de allra bästa vad gäller kvalitet och utfall vid internationella jämförelser (Lancet. 2017;390:231-66) så ligger vi lägre vad gäller patienternas upplevda självbestämmande och delaktighet, enligt en rapport från Vårdanalys (PM 2017:2). Dessa svagheter kan nog åtgärdas med ökat fokus på läkekonsten.
