Enligt patientlagen (SFS 2014:821 och 2017:66) ska patienten få »sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet«. De exakta definitionerna av begreppen god kvalitet, vetenskap och beprövad erfarenhet kan diskuteras.
Oaktat detta får generellt sett drygt hälften av patienterna rekommenderad vård, en femtedel får vård som inte behövs, varav en del utgör rena felbehandlingar. Det tar mellan 15 och 20 år innan evidens blir till praktik, och sannolikt tar det ännu längre tid att utmönstra metoder som inte gör nytta.
För att förbättra sjukvårdens kvalitet är det nödvändigt med ett mer systematiskt arbete inom landstingen vad gäller arbetssätt och metoder. En grundförutsättning för förändring är att det ska vara lätt att göra rätt och krångligt att göra »fel«. Olyckligtvis upplever en stor andel av läkarna att exempelvis IT-system som sannolikt var avsedda att stötta det dagliga arbetet snarare skapar stress och frustration.
I den senaste ALF-utvärderingen lyftes behovet av mer systematiska processer för att förbättra den kliniska praktiken vad gäller bland annat användande av kvalitetsregister och mer användbara kliniska riktlinjer. Detta räcker dock ej. För att uppnå verklig och varaktig förbättring av kvaliteten i hälso- och sjukvården krävs att professionen är involverad i styrningen av införande och utmönstring av arbetssätt och metoder.
