Sverige har en lång tradition av att systematiskt samla uppgifter om barnafödande. I en av de första läroböckerna om barnsjukdomar (FT Berg 1853) finns detaljerade uppgifter om spädbarnsdödlighet, både i relation till födelseort och sociala riskfaktorer. Ett av fyra Stockholmsbarn födda inom äktenskapet dog före ett års ålder. Än värre var det för de oäkta barnen, men i mindre städer och på landsbygden gick det bättre. 

I dag finns preventivmedel och fri abort. Folkhälsan har varit god i generationer. Könsceller kan preserveras utanför kroppen och vart tjugonde barn är resultat av assisterad befruktning. Preimplantatorisk gendiagnostik kan hjälpa familjer med svåra nedärvda sjukdomar, och avancerad fosterdiagnostik och fosterterapi finns tillgänglig för alla. Livmodern kan transplanteras och omogna foster kan numera överleva i veckor i en konstgjord livmoder (»baby-in-bag«), åtminstone i fårförsök. Neo­natal intensivvård kan rädda livet på barn som föds efter lite drygt halva graviditeten, och missbildningar kan korrigeras kirurgiskt. 

Det är en fantastisk utveckling där Sverige är världsledande och som har lett till rekordlåg barnadödlighet i vårt land. Samtidigt väcks frågor om medi­cinska framsteg när de inte bara används för att rädda liv utan de facto allt mer tar över skapelsen av liv.