Den nyligen presenterade Styr- och resursutredningen för högskolan (SOU 2019:6) hade i uppdrag att göra en samlad översyn av universitetens och högskolornas styrning och resurstilldelning. Syftet var att föreslå ett ramverk för att ge lärosätena förutsättningar att ta större ansvar för att utveckla och förmedla kunskap för samhällets långsiktiga utveckling.
För att universiteten ska kunna agera långsiktigt och bli mer profilerade föreslår utredningen att andelen stabila basanslag ökas markant. Detta är nödvändigt för att universiteten betydligt mer självständigt ska kunna ta initiativ och göra riktade satsningar. Det skulle kunna gälla rekryteringar av forskare till medicinska forskningsområden där behoven är särskilt stora, som psykisk ohälsa, åldrandets sjukdomar och antibiotikaresistens, eller där nya metoder, som digitalisering, AI och biomarkörer för sjukdom, spelar allt större roll.
Vidare föreslås att uppdraget om livslångt lärande åter explicit slås fast i högskolelagen. Det skulle konkret innebära att medicinska fakulteter åtar sig en tydligare roll vad gäller fortbildning av exempelvis läkare.
Jag anser att utredningen på ett mycket genomgripande sätt adresserar de svagheter som karakteriserar svenska universitet och föreslår ytterst adekvata åtgärder. Nu återstår en politisk process där Finansdepartementet och ytterst regeringen och riksdagen avgör huruvida Sverige ska bli den ledande kunskapsbildande och kunskapsgrundade nation vi borde vara.
