Nyligen rapporterades här i Läkartidningen (nr 9–10/2019) om att andelen forskarutbildade läkare minskat. Det är allvarligt, eftersom det krävs forskning för att upprätthålla hög medicinsk kompetens. En annan fråga är hur många av dem som genomgått forskarutbildningen som också fortsätter med forskning. Tal vid disputationsfester innehåller ofta en och annan suck av lättnad från såväl den nyblivna doktorn som anhöriga: »Nu är det äntligen färdigforskat!«
Karriärmöjligheter och löneutveckling är viktiga faktorer, men också de ekonomiska förutsättningarna för att bedriva kliniska studier. Att som kliniker genomföra en studie av läkemedel utan stöd av industrin är närmast en bedrift. Ganska få rent akademiska läkemedelsprövningar görs, och det är inte svårt att förstå varför.
Ansökningar till Etikprövningsmyndigheten och Läkemedelsverket kostar. Den riktigt stora kostnaden är dock studieläkemedel och deras hantering, där man kan få betala närmare en miljon kronor för en mindre placebokontrollerad studie av ett annars billigt läkemedel. I dag används ofta andra jämförelseläkemedel än identiskt placebo, såsom olika vitaminpreparat, för att kostnaderna upplevs orimliga.
Forskningsanslag är ju till stor del avsedda att användas för lönekostnader för exempelvis doktorander.
Om det vore lite enklare för kliniker att forska skulle nog fler välja att fortsätta, och vi skulle få fler kompetenta handledare och fler skulle förstå hur roligt och givande det är med forskning.
