Läkemedelsutredningens slutbetänkande »Tydligare ansvar och regler för läkemedel« är nu ute på remiss. Det handlar om en större översyn av systemet för finansiering av läkemedel. I dag får regionerna en påse pengar från staten för att täcka kostnaderna för läkemedel inom förmånssystemet. Enligt utredningens huvudförslag ska dessa pengar fram­över bakas in i det allmänna statsbidraget. Tanken är att läkemedel då ska prio­riteras som en av flera möjliga insatser inom vården. 

Så långt allt väl. Sedan finns knäckfrågor: Hur finansierar vi till exempel läkemedel som innebär helt nya behandlingsmöjligheter och därmed nya kostnader? Bot av hepatit C tas upp som ett exempel. Utredningen föreslår ett mind­re, öronmärkt bidrag för introduktion av nya, effektiva läkemedel. Det är en bra tanke. Men hur vet vi vilka nya läkemedel som är effektiva? Exemplet sofosbuvir mot hepatit C är snarast ett gyllene undantag. 

I en artikel i BMJ 2017 redovisade Davis och medförfattare att effekten av de nya cancerläkemedel som introducerades under åren 2009–2013 i de flesta fall var tveksam vid uppföljning tre år senare. 

Jag tror att mer av akademiskt driven forskning om läkemedels effekter, både i randomiserade kliniska prövningar och genom uppföljning i klinisk vardag, är den viktigaste vägen mot en kostnadseffektiv läkemedelsanvändning.