Så här i sommartid kan man till frukost igen läsa i morgontidningen om stress och bristande patientsäkerhet som vardag i akutsjukvården. Samtidigt säger chefläkaren på berörd klinik att situationen har förbättrats. Diskrepansen mellan beskrivningarna av situationen i vården har alltför ofta blivit så stor att man inte längre kan använda sig av devisen om glaset som uppfattas som »halvtomt eller halvfullt« beroende på betraktaren. 

Sjukvården verkar precis som det övriga samhället bli allt mer uppgifts- och resultatorienterad på bekostnad av ett fundamentalt mänskligt behov: relationer. Viktiga yrkesrelationer mellan kollegor, relationer mellan läkare och patient och mellan chefer och resten av oss, som numera reducerats till att kal­las medarbetare eller »huvuden«, har allt mer blivit satta på undantag. Till slut uppstår ett förtroendegap som kan bli svårt att överbrygga. 

1966 hade 73 procent av amerikaner förtroende för vården medan andelen halverats (34 procent) år 2012 [Khullar D. JAMA. Epub 15 jul 2019]. Relationer är centrala för att motverka en liknande utveckling här hemma. Tyvärr tycks relationsbyggande åtgärder minska eller misslyckas, även om försök görs. Att orka lyssna på varandra mer än vi gör i dag kan vara en början. Att i högre utsträckning bejaka sjukvårdspersonalens verklighetsbeskrivning kan också verka förtroendeskapande.