En av många bra saker med att vara läkare är att man har kollegor. Ofta vet de bättre än en själv och kan ge goda råd. Mitt första läkarvikariat efter examen var som distriktsläkare på en enläkarstation i en medelstor ort på Smålandskusten utan kollegor, men med två duktiga undersköterskor som hjälp. Många av de krämpor patienterna sökte för var rätt enkla att diagnostisera och bota, men i knepiga eller oklara fall var telefonen oumbärlig för att få hjälp av mer erfarna och specialiserade kollegor i den vidare handläggningen.
Lärdomarna från utbildningen var delvis teoretiska, men vissa diagnoser som var viktiga att inte missa hade noga påpekats. Ett sådant exempel var kolesteatom i örat, som obehandlat kan leda till bakteriell osteit och andra komplikationer.
En dag sökte en patient med öronsmärtor och feber. Otoskopifyndet var för mig svårbedömt, men en buktande pärlemorskimrande förändring i kombination med feber fick mig att misstänka den allvarliga diagnosen.
Efter telefonkontakt med närmaste öronmottagning på lasarettet 4 mil bort remitterades patienten dit för bedömning. Någon vecka senare kom remissvaret, som lakoniskt löd: »Tack för remissen! Vi har nu tagit bort vaxproppen.«
Kollegor har man nytta och glädje av i många sammanhang. Bland dessa kan nämnas de kunskaper som genom kollegor sprids genom artiklar i Läkartidningen och på de symposier som vi arrangerar. Besök gärna dessa för att träffa dina läkarkollegor!
