En läsvärd ledare skriven av Peter Tyrer, en av giganterna vad gäller personlighetssyndrom, har nyligen publicerats i ­British Journal of Psychiatry [doi: 10.1192/bjp.2019.125]. Han tog upp stigmat förknippat med dessa diagnoser och värdet av att se problematiken ur ett mer kontinuerligt perspektiv. 

Ur klinisk synpunkt finns det ju ingen tydlig gräns mellan olika typer och grader av personlighetsavvikelser och funktionsstörningar, så det avvikande kan i stället beskrivas som ett kontinuum från en normal personlighet till ett svårt personlighetssyndrom. 

Förekomsten av personlighetssyndrom är mellan 5 och 10 procent i ­befolkningen, men betydligt högre bland dem som söker sjukvård. Personlighetsrelaterad problematik medför ofta svårigheter i samspelet med andra människor.  Till exempel kan påtaglig tillbakadragenhet, misstänksamhet, ängslighet eller aggressivitet göra samarbetet med patienter svårare och bidra till ett sämre behandlingsresultat vid såväl somatisk som psykisk ohälsa.

Jag menar att, oberoende av om en person uppfyller diagnoskriterier eller inte, så bör problematiken kunna identifieras inte bara inom psykiatrin utan inom alla delar av sjukvården. Vi möter ju dessa patienter inom alla specialiteter. Med bättre kunskap om den här typen av svårigheter torde ett professionellt förhållningssätt och respektfullt bemötande underlättas och konfrontationer undvikas.