Syre, eller oxygenium på latin, är universums tredje vanligaste grundämne med atomnummer 8, ett livsviktigt ämne för alla flercelliga organismer. Syrets upptäckt brukar dateras till de första åren av 1770-talet, då apotekaren Carl Wilhelm Scheele i Uppsala och Joseph Priestley i Leeds oberoende av varandra framställde och beskrev gasen. Priestley publicerade sina upptäckter 1775 och Scheele 1777, varför Priestley ofta ges äran för upptäckten.
Under evolutionens gång har olika mekanismer utvecklats för att se till att kroppen får tillräckligt mycket syre, bland annat genom att känna av syrgasmättnaden i blodet, som via nervbanor styr vår andningsfrekvens. Denna upptäckt gjordes av Corneille Heymans, som 1938 belönades med Nobelpriset.
Och på tisdag är det dags igen när Nobelpriset i fysiologi eller medicin i år tilldelas de amerikanska läkarna William Kaelin och Gregg Semenza och britten sir Peter Ratcliffe, för deras forskning om hur celler känner av och anpassar sig till halten av syre.
Trion beskriver ett molekylärt maskineri som reglerar geners aktivitet beroende på hur syrehalten varierar. Denna kunskap har också lett fram till lovande strategier för att behandla anemi, cancer och många andra sjukdomstillstånd.
Utan anpassningen till syre så skulle det inte finnas några flercelliga organismer på jorden. Därför gagnas vi människor ständigt av nya grundläggande kunskaper om denna molekyl.
