Vid en kollegas arbetsplats hänger en serieteckning. Två män står och argumenterar kring en symbol som är ritad på marken mellan dem. »Det är en sexa!«, säger den ene. »Nej, det är en nia!«, säger den andre. Båda har rätt och båda har fel, det handlar om perspektiv. Bilden illustrerar sannolikt stora delar av de konflikter vi har i vardagen och i samhället. Om man bara bättre kunde förstå motpartens situation skulle nog en hel del missförstånd redas ut.
Ett aktuellt exempel är vårdkriserna runtom i landet. Det är sant att vården verkligen är hårt ansatt. Personal brottas dagligen med svåra etiska dilemman och sliter för att hinna med. Akutmottagningar svämmar över. Samtidigt kämpar troligen politiker och chefer med grannlaga avvägningar av andra slag såsom bristande tillgänglighet för polikliniska vårdkontakter. Hur ska våra gemensamma resurser användas bäst? I takt med medicinska och tekniska landvinningar kan vi göra allt mer, men ska vi alltid det? Att göra mer kostar mer. Har vi råd? Vad ska vi välja? Och framför allt, vad ska vad väljas bort?
När man står på akuten med sin dåliga patient framför sig finns knappt någon möjlighet för sådana överväganden, och att behålla helhetsperspektivet är svårt. Samtidigt är det lätt att missa den dåliga patienten i myllret av alla de som väntar när man ser allt på långt avstånd. Jag önskar att våra beslutsfattare skulle auskultera ett helt arbetspass på en av de hårt ansatta akutmottagningarna i stället för korta besök för att se nya, oinvigda lokaler.
