Ingenting är sig likt under denna vår. Klinisk verksamhet fokuserar på att omhänderta människor drabbade av covid-19, och övrig vård som anses kunna anstå har skjutits upp. På samma sätt är det med den kliniska forskningen. Många projekt pausas av förklarliga skäl. Antingen försvåras rekrytering av deltagare till följd av smittrisken eller så är de kliniska forskarna fullt upptagna med andra uppgifter, och såväl kursaktiviteter som forskningsledigheter har dragits in av arbetsgivarna. Beviljade forskningsmedel kan därför inte alltid till fullo nyttjas under detta år och riskerar i många fall att frysa inne. Det blir intressant att i efterhand analysera hur forskning som inte är relaterad till covid-19 har påverkats.
I tidskriften Nature (20 maj) rapporteras att forskningsaktiviteten i USA förefaller vara lägre bland kvinnor än bland män under denna vår jämfört med motsvarande period 2019. Könsskillnaden skulle delvis kunna förklaras med stängda skolor och att kvinnor antas ta ett större ansvar för hemmet. I Sverige har vi ju inte riktigt haft den situationen, men det kommer att bli intressant att i backspegeln titta på hur klinisk forskning har påverkats under denna tid. Vilka har haft möjlighet att ägna tid åt forskning, och vilka har fått se sina projekt läggas på hyllan under en tid?
